När jag tänker på Uppsala som jag flyttade till för över tjugo år sedan så känns det verkligen som hemma. Något av det första som hände mig var att min gamla kolloledare Johan visade mig stan, och jag minns att det kändes som att komma utomlands när han berättade allt om ån, broarna och de olika stadsdelarna. 

Jag känner nu någon i alla stadsdelar, det är lätt att få grepp om stan och enkelt att transportera sig. Men vad är det egentligen som får mig att stanna kvar? Det är människorna jag lärt känna, relationerna jag skapat och platserna jag varit med och utvecklat. Det är en sorts integrering av mig i staden. Jag är Uppsala nu. Det är hemma.

Jag minns ett tillfälle då jag och personalen hade varit på kickoff i Åre och vi plockade upp en liftare längs vägen. En ung dam som upptäckt världen på egen hand under några månader. När vi närmade oss Uppsala blev det naturligt att konversationen handlade om var hon skulle tillbringa natten, för klockan var ganska mycket. Jag minns att jag och i stort sett alla i bilen ringde hem för att höra om vi kunde husera en liftare över natten, men alla sambos, partners och övriga tackade artigt nej till detta magnifika erbjudande. Vi var i chock i bilen. Hur kunde folk vara så rädda? 

”Något som jag själv kände var en självklarhet visade sig vara dagens mest svårknäckta nöt.”

Det är ett minne av hur många reagerar gentemot risk. Hellre säga nej och inte hoppa på en möjlighet om den innefattar en osäkerhet. Vi lyckades så småningom hitta en lösning som innebar att hon kunde sova hos en vän till en i personalstyrkan. Slutet gott. Men funderingarna försvann inte. Något som jag själv kände var en självklarhet visade sig vara dagens mest svårknäckta nöt. Jag har själv rest mycket och vet hur det känns att vara ensam på resa, och jag har många gånger blivit så varmt mottagen. Det handlar om värdskap.

En turist eller en besökare måste snabbt få samma känsla. Jag har infört en regel på de möten som jag går på. För mig själv och för de som jag pratar med. När man står några stycken och pratar så ska man alltid lämna en plats tom så att någon som är ny och osäker hittar en plats in i sällskapet. Det tillför dynamik, nya fräscha åsikter och inspel, en ny genuppsättning som får stan att fungera ännu bättre.

Så skulle vi nog behöva tänka på flera nivåer. Just nu är jag och letar efter en guldskatt i djungeln i Thailand tillsammans med en vän. Det är långt från livet jag lever i Uppsala. Det som slår mig och som säkert många turister lagt märke till här i Thailand är att man är väldigt vänlig, inbjudande och artig, vad som än händer. Det är kanske därför svenskarna älskar Thailand så mycket? 

”Förmodligen skulle en Thailändare som blev bjuden på blodpudding med lingonsylt känna samma sak.”

Varför får jag inte riktigt samma känsla i Uppsala? Vad är det egentligen som saknas? En kväll blev jag utbjuden av ett syskonpar som inte kunde prata ett ord engelska. Planen var att uppleva Thailands breda matutbud. Jag fick prova att äta en hel skål fiskmage, rostad gräshoppa och någon mycket märklig efterrätt som såg ut som konstiga små fågelägg i gelé. Vet inte vad det var men hemligheten var att bara svälja. Det var inte gott. Förmodligen skulle en Thailändare som blev bjuden på blodpudding med lingonsylt känna samma sak.

”Det frikostiga i att vara generös när man inte har medel.”

Värmen från människorna som helt frikostigt bjöd på detta gjorde något med mig. Det frikostiga i att vara generös när man inte har medel. Att dela med sig av det lilla man har. Tror det kan vara det som saknas. Att vi har det så bra att vi är rädda för att förlora det om någon annan får det bättre. Vi befinner oss i ett konkurrenstänkande i stället för ett generositetstänkande. Ett generositetstänkande där vi får när vi ger. Där vi inte frågar oss hur vi kan få behålla det vi har eller få mer. Jag tror det är rädslan för att det kan bli sämre som gör att vi krampaktigt håller oss kvar i gamla hjulspår. Men då kan vi heller inte få det bättre. Det finns ingen quick fix för detta. Det handlar om ett sätt att bemöta sin rädsla för det okända och osäkra. 

Något som blivit högst aktuellt för mig personligen är att jag ofta söker det obekväma. Detta för att chansen är större att saker blir fantastiska då än om jag försöker vara i toppen och krampaktigt håller mig kvar. Jag tror vi har det för bra. I livet behöver vi utmaningar för att må bra. Vi behöver träna på vårt mod, vår lycka och vår förmåga att stå ut med det osäkra. 

”Det är i utmaningen och när saker står på spel som riktig utveckling sker.”

En kraftfull metod som slår mycket annat är att satsa på ett osäkert projekt som har potential att lyckas men där det inte finns några garantier. Då skulle vi få möjlighet att använda vår kapacitet på riktigt. För det är i utmaningen och när saker står på spel som riktig utveckling sker.

Bitcoin city i El Salvador är ett sådant exempel. Ett land som är mer eller mindre okänt, utan några speciella tillgångar och med stor fattigdom. El Salvador har tagit en chans genom att införa Bitcoin som officiell valuta och håller på att bygga upp Bitcoin city vid foten av en vulkan som ska säkra eltillgången för att kunna bedriva mining. Ett våghalsigt förslag men de har blivit kända över hela världen och kryptovärlden kommer vallfärda dit för att det är där framtiden är. En risk, men också en möjlighet. Hur ligger det temat i tiden?

Vad har vi för möjligheter i Uppsala? Vågar vi satsa på något nytt? Eller räcker det med att bygga ett till tågspår? Vi som faktiskt har goda möjligheter att skapa närapå vad som helst. Vi har ett överflöd av resurser i jämförelse med många andra länder. Frågan är vad vi ska göra med dem?

Om krönikören

Jonathan Tigrars passion är att utveckla och skapa i sin vardag och på arbetet. Han driver bland annat Uppsalaföretaget GO Adventure samt har fått utmärkelser som Årets marknadsförare, Årets Cajsa Varg, Årets rådgivare samt Stora turismpriset.