
Krönika: Misslyckanden som bränsle
Uppsalaprofilen Bodil Frick resonerar krig hur stor skillnaden i resultat och utveckling kan bli beroende på hur vi tar våra motgångar.
Först piskar jag mig själv och klandrar mig för att jag har misslyckats. Sen kommer omgivningen och samhället med den stora hammaren och slår ner mig. Sen ska man ta sig upp och köra på igen. Gärna snabbare, bättre och mer effektivt.
När vi människor föds så är vi som ett blankt papper. Det blanka pappret fylls på ju äldre vi blir. Vi lär oss av erfarenheter, genom att lyckas och misslyckas. Det är så vi utvecklas. Som när vi är små barn och lär oss att stå och gå. När vi ramlar om och om igen, ger vi upp då och slutar att försöka? Tänk så många gånger vi faller men ändå inte ger upp. Den här andan borde vi ta med oss hela livet.
”Fail Gloriously!”
För en tid sedan var jag på en nätverksträff som anordnades av Relation i Uppsala. De hade bjudit in en amerikansk föreläsare, Josh Lenn, som föreläste om just ämnet misslyckande. Föreläsningen hette ”Fail Gloriously!” och den väckte många tankar inom mig. Uppsala är enligt mig en stad där många vill nätverka och dela med sig av sina kunskaper. Det finns många olika nätverk som man kan ansluta sig till om man vill det.
Jag anser att Uppsala är möjligheternas stad. När jag flyttade till Uppsala som artonåring blev jag blixtförälskad i staden. Jag som är uppvuxen i ett litet samhälle, Kil i Värmland, med cirka 10 000 invånare, blev helt överrumplad när jag kom till stora Uppsala med över 200 000 invånare. Så många människor på samma plats från olika delar av världen. Mångkulturellt, studenter, olika dialekter från hela landet och – enligt min uppfattning – världens största bibliotek. Så många utbildningar och kurser som erbjöds, så mycket kunskap och så många möjligheter. Ja, Uppsala var som ett uppdukat smörgåsbord, och det var bara att känna efter, vad vill jag? Och sedan börja jobba för det.
”Men egentligen är det av misslyckanden vi lär oss mest.”
Själv avskyr jag att misslyckas, jag är väldigt hård mot mig själv. Jag försöker att balansera det på ett bra sätt, men det är inte alls särskilt lätt. Samtidigt som det är en stark drivkraft så är det väldigt lätt att det kan slå över och stjälpa i stället, göra en blockerad och handlingsförlamad. Så att man tappar drivet, gnistan och glädjen. Men egentligen är det av misslyckanden vi lär oss mest. Att göra saker och ting bättre, se vad som inte fungerar, hitta nya lösningar. Kan det vara så att avsky att misslyckas är ett måste för att ta sig framåt och bli bra eller bäst på någonting? Eller handlar det mer om en dålig självkänsla och att man inte duger som man är?
Hur reagerar omgivningen på någon som misslyckas? Många gånger kan jag tycka att människor har så mycket åsikter, tycker och tänker för mycket utan att varken känna personen i fråga eller vara insatta i situationen, men ändå döma. Vi lever i ett prestationssamhälle med många olika sociala medier och kanaler, och vi får dagligen massvis med intryck utifrån, vilket gör att vi får mindre tid att titta inåt och jobba med oss själva. Det är lättare att se på andra och deras misslyckanden och döma än att se sig själv och sina egna misslyckanden. Det är lättare att döma andra än att lära sig av deras misstag.
Receptet på handlingskraft
Genom att studera andras motgångar och misslyckanden tror jag att vi lär oss mycket, och på så vis tar vi inte allt för hårt på våra egna misslyckanden. Jag finner kraft i att lyssna på andras berättelser och historier. Se till exempel på vetenskapsmannen Thomas Edison som uppfann glödlampan. Han hade 1000 misslyckanden bakom sig. På 1001a försöket lyckades han få glödlampan att fungera.
Jag tror att ett starkt driv, utan att vara för hård mot sig själv, är receptet på handlingskraft. Du kommer inte att lyckas med allt, så bli inte nedslagen av dina misslyckanden. Ta i stället lärdom av dem, hitta drivkraften inom dig och använd misslyckandena som bränsle, så kommer du både att uträtta mer och må bättre.
Om krönikören
Bodil Frick brinner främst för mentalt och fysiskt välmående. Hon är kampsportare, företagare, föreläsare och mamma, och driver bland annat Uppsala Kampsport & Hälsocenter. Bodil har utsetts till årets Uppsalabo, har en svensk mästartitel i Thaiboxning samt har varit finalist i kategorin Årets Eldsjäl under Idrottsgalan.